Om en månad är det dags för julafton. Jag vill inte fira julen i år, jag kommer inte klara av det. Om jag ändå visste att det var våran sista jul tillsammans förra året. Och hade det inte varit för att du älskar din familj och julen så pass mycket, så skulle vi inte ens ha spenderat julen tillsammans förra året. 

Jag minns så väl när jag och pappa åkte och hälsade på dig i Gävle några dagar innan jul. Och jag hade med en julklapp till dig. Du blev så glad, du tackade och kramade om mig. Det är den sista kram jag fick utav dig. Om jag ändå visste att det va min sista kram, då hade jag aldrig släppt taget om dig!

kluttade ihop ett litet bildcollage på min älskade bror.

Dom säger att tiden läker alla sår. Men detta sår blir bara mer och mer infekterat för varje dag som går. För, för varje dag så inser jag mer och mer att du verkligen är borta i detta liv och att jag aldrig mer kommer få träffa min älskade bästa och ända bror igen. Hur hanterar man en sån situation? Jag kan inte, det går inte att hantera. Jag bryts ner bara mer och mer, jag klarar inte av att vara känslosam. Så fort något blir känslosamt, om någon mår dåligt eller så - så kan jag inte säga någonting. Det tar stopp, jag vill bara finnas där - men det går inte. Istället försöker jag göra allt för att vända på stämningen. Skoja till det, liva upp tillvaron. 

Jag vill inte ha det så här, jag försvinner mer och mer från mig själv. Snart finns det ingenting kvar av mig. Jag kan inte hantera denna situation, jag vill så gärna kunna det. Vad ska man göra, vad ska man ta sig till? Kan du inte bara komma tillbaka igen? Det är det ända jag ber om! 

Jag behöver min bror, mina föräldrar behöver sin son, och alla behöver sin underbara vän..

Söndagar, fyllt med ångest nedstämdhet miljontals frågor och funderingar tomhet... Hade man kunnat gjort något för att detta inte skulle ha hänt? Finns det någonting man kan göra för att få smärtan och saknaden att försvinna? Jag orkar inte sakna dig nå mer, jag vill mer än allt bara få dig tillbaka. Jag vill att du ska vara med på julafton, att du ska med till farmor och äta dina älsklings mackor, jag vill låna ut pengar till dig, jag vill känna att du finns där och skyddar mig genom allt, jag vill att du ska jävlas med mig, jag vill tala om för dig att jag älskar dig.. Du hade ju så mycket mer kvar att ge här på jorden. Du skulle ut och föreläsa om droger, du skulle till Thailand och öppna upp en reggaebar, vi skulle ju börja umgås allt mer och mer med släkten och ta oss en fin kryssning, du skulle ha varit med på min student och min bal, det skulle ha varit du och pappa som åkt till tatueringsmässan istället för jag och pappa, du ska bara finnas här och sprida din glädje. Varför? Helvetes jävla skit vad det gör ont utan dig. Jag behöver ju dig, min älskade älskade bror - förstår du inte det? ...

Två år har redan paserat, och jag minns dagen som om det vore igår. Varför? Du va ju alltid så glad utåt, du hade jämt ditt vackra leende på läpparna. Man kunde inte undgå att skratta då man spenderade en dag med dig och pappa. Du gjorde ju honom så glad, så lycklig. Jag minns så mycket extremt roliga tider vi har haft hemma hos pappa. Jag vill ju ha fler vackra minnen, jag vill att du ska sitta fram i passagerar sätet när pappa kommer och hämtar upp mig. Jag vill se dig slänga med ditt hår, på det vis som bara du kan. Jag vill ju att du ska finnas vid liv här med oss. Men eftersom att jag vet att det inte går, så hoppas jag med mitt liv att du har det hur bra som helst där uppe. Att du fann det lugn du behövde, och att du tar hand om min älskade bror - så tar jag hand om pappa och Johanna här nere.

Man hör ständigt den uttjatade frasen: "Tiden läker alla sår". Om jag får säga mitt så är det bara rent skitsnack. Visst, med tiden så läker de där småsåren man dragit på sig med åren. Men de där stora såren som man olyckligtvis dragit på sig, dom läker aldrig. Det blir mer som sårskorpor som man lite då och då råkar komma åt och riva upp...

Tiden tickar iväg, men jag minns 30 januari 2011 som om det vore för en timme sedan. Jag kan inte ta mig vidare från den där satans helgen. Jag kan ta mig vidare, i några dagar. Men så är jag där och trampar sen igen. Tiden går, dagarna rullar iväg och du är bara längre och längre bort. Folk säger att det blir lättare med tiden, men ju längre tid det går - ju ondare gör det. Jag inser mer och mer, att jag aldrig mer kommer få träffa dig igen. Jag vill inte inse det, jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen. Snälla?

Önskar jag fick höra dina spring upp och ner för trappan, önskar jag fick sitta vid matbordet och höra på dina och mammas diskussioner. Jag önskar jag fick höra dig säga: "Vad ska du göra ikväll, syrran?", jag önskar det kunde ringa ett okänt nummer till min telefon och fråga ifall jag kan skjutsa dig. Jag önskar jag slapp sitta och skriva detta inlägg...

Sommaren börjar allt närma sig, det var ju Din tid. Du ska ju vara här nere och dela den med oss, dina vänner, din släkt & din familj. Jag ska titta på dig, och känna hur avundsjuk jag är på att du alltid lyckas bli så mycket brunare än mig varje sommar. Jag ska ligga i gräset på Skidtjärn med mina vänner, och du ska ligga lite längre bort med dina vänner. Och jag ska känna inom mig hur stolt jag är över att få ha just Dig som storebror.

Du ska behöva min hjälp lite grann, för att du är i en liten knipa, så jag ska lyckas dra en liten vit lögn för t ex. mamma eller pappa för att inte du ska åka dit. Du ska ställa frågor som: "Ska du göra ikväll då, syrran?" "Ska du ut ikväll, syrran?" "Kan jag ha det här linnet eller ser jag liten ut i den?" "Är det mat snart? Vet du hur hungrig jag är? Har inte ätit någonting på hela dagen". Höra hur du skriker: "Morsan" "Farsan". Höra ditt underbara skratt & se ditt älskade flin.

Få nå psyk för att du inte ställt in juicen efter dig, för att du svarar i telefonen och säger till personen på andra sidan att jag inte är hemma - fast att jag sitter i rummet bredvid, för att du springer upp och ned i trappan etc etc. 

Kan du inte bara komma hem igen någongång?

Den där satans helgen bara uppspelar sig om och om igen i mitt huvud. Det hade kunnat varit både du & jag, eller bara Jag, men istället tog han Dig - Varför? Allt hade varit så mycket lättare om Du vore vid liv. Det står mellan 2 personer, och Han tar ifrån jorden den Bästa av de två. Jag vill bara göra om allting. Det ska inte vara såhär. Din kropp ska inte ligga där under jorden, du ska inte vandra omkring utan att vi inte ser eller hör Dig..

Snälla, jag behöver Dig? Vi alla behöver Dig!

"Du är inte död, ingen dör faktiskt. Vet du varför? För du lever vidare i alla som kände dig, alla du berört - hur lite det än varit. Och alla som älskar dig kommer aldrig sluta tänka på dig eller prata om dig, de kommer aldrig glömma dig. Du kommer aldrig dö eftersom du var älskad och eftersom du älskade. Du kommer leva för evigt, det kommer vi alla."

Har länge funderat över vad jag ska sätta på den tomma väggen vid sängen. Så idag så drog jag igång med mitt projekt, hittade en kanon dikt på internet, skrev ut bilder på Joakim och drog till DollarStore för att inhandla ramar. Så var det att klippa och klistra samt anlita mamma som snickare. 

Resultatet:

Ett otroligt vackert bildspel på världens bästa Joakim Trygg. Skapad av Caroline Nordh

Dagen är här, jag vill inte förstå. Jag är tom, jag känner mig levande död. Kommer jag klara av det här? Det finns nog bara ett svar på den frågan. Det finns inte ord för hur det känns inom mig, det är som ett svart hål av bara ilska och förtvivlan. Varför skulle du försvinna ifrån mig så tidigt? Jag skulle göra allt för att få byta ut dig mot luft i den där kistan. Jag vill höra ditt skratt, jag vill höra hur du springer upp och ner ifrån trappan hela tiden, hur du låter och flaxar med kroppen när du ska springa ifrån duschen och upp på ditt rum, ditt sätt att ropa "morsan" "farsan", ditt sega reagerande då du satt framför tv:n eller datorn och man försökte få kontakt med dig, ditt "host" innan du ropade "aah", ditt nötande av en och samma låt i flera timmar - man blev överlycklig när du bytte låt, men det dröjde inte länge tills att du bytte tillbaka till den andra låten igen. Jag vill ha tillbaka alla okända nummer som ringer till mig och få höra att det är du i den andra linjen som vill ha skjuts, jag vill ha dig klampandes in i mitt rum och fråga om klädråd, se ditt sätt att titta dig själv i spegeln, höra dig säga "syrran, kan man gå såhär?" "eller ska jag ha den här?" "ser jag liten ut i den här tröjan?". Få dra vita lögner för mamma och mormor bara för att få chansen att skydda dig, "säg till mormor att jag redan har åkt till skolan, och distrahera henne ifrån att komma upp på mitt rum". Åh, min älskade bror - jag vill inte ta farväl av dig. Du var min lärare här i livet, du var min hjälte. Hur ska jag klara av att gå på tranan utan att få se dig och höra dig säga "Äre bra? Är det någon som är dum på dig, då jävlar säger du till mig direkt! Oså taru de lugnt".
Jag skulle kunna sitta hela dagen med och bara skriva av mig. Du finns alltid inom mig, du är världens bästa Joakim Trygg!

Träffat prästen idag på morgonskvisten för att prata lite om begravningen och sånt. Det är så svårt att förstå, att det är min brors begravning som vi planerar. Jag får inte in det i mitt huvud, jag kommer inte fatta på fredagen vem det är som ligger i kistan. Jag kommer inte förstå varför alla gråter, jag kommer inte förstå varför vi står och tittar på en kista som sänks ner i jorden. Och när jag väl inser, kommer jag bara vilja hoppa på kistan och följa med Jocke i graven..

Jag gick upp på mitt rum för att hämta någonting, din dörr till ditt rum stod öppen och jag tittade in som vanligt. Men, denna gång var det som förr i tiden. Där låg du, mysigt nedkurad under täcket och ena benet utanför. Jag skrek och hamnade i chock: " JOCKE, JOCKE! Du är tillbaka, du har kommit hem igen! " Jag sätter mig nedanför din säng och slänger armarna om dig och tala om för dig att jag älskar dig så mycket och att du är den största saknaden i mitt liv just nu.

Det värsta är att jag inte kommer ihåg nå mer än det där, jag vet att du sa någonting men jag kan inte sätta fingret på vad dom orden va. Jag har nå svagt minne om någon batong som du va besviken på mig att jag hade gått runt med eller något. Men, det har jag ju inte gjort? Du verkade så chockad och omedveten om varför jag öppnade mina känslor för dig. 

Jag är iallafall glad över att jag fick chansen att krama om dig då du inte var alldeles kall och blå. Istället var du varm, brun och fin!

Jag är inte stark, jag är inte ett dugg stark överhuvudtaget. Jag kämpar för kung och fosterland varje dag för att inte brista ut i gråt, jag har gråten i halsen varje sekund. Så fort jag blir själv för en stund, så brister det. Folk frågar hur det är och hur det går, vad ska man svara? Dom vill inte höra sanningen, jag vill inte säga sanningen. Jag vill så gärna att allt ska vara bra igen, så självklart så säger jag att det är okej och att jag kämpar på så gott jag kan. Men hur mycket jag än intalar mig det, så är det inte så – hur gärna jag än vill. All ilska inom mig, går ut över dom som bryr sig om mig. Jag hugger till som en kobra, jag blir sur för minsta lilla. Jag vill inte såra dom som får mig att känna mig lite gladare, men det är som om jag inte lever i mig själv längre. Jag är okontrollerbar. Botten är verkligen nådd, och jag är så rädd att aldrig få kliva upp därifrån igen..

When you love someone, love from the heart 
Cause love is the start yeah 
Love is the answer for every question 
Just ask your self why, why 
Love is the key to open the door 
When they close in your face 
Love shows you the way 
When u are lost, lost 
And cant find your way