Jag är inte stark, jag är inte ett dugg stark överhuvudtaget. Jag kämpar för kung och fosterland varje dag för att inte brista ut i gråt, jag har gråten i halsen varje sekund. Så fort jag blir själv för en stund, så brister det. Folk frågar hur det är och hur det går, vad ska man svara? Dom vill inte höra sanningen, jag vill inte säga sanningen. Jag vill så gärna att allt ska vara bra igen, så självklart så säger jag att det är okej och att jag kämpar på så gott jag kan. Men hur mycket jag än intalar mig det, så är det inte så – hur gärna jag än vill. All ilska inom mig, går ut över dom som bryr sig om mig. Jag hugger till som en kobra, jag blir sur för minsta lilla. Jag vill inte såra dom som får mig att känna mig lite gladare, men det är som om jag inte lever i mig själv längre. Jag är okontrollerbar. Botten är verkligen nådd, och jag är så rädd att aldrig få kliva upp därifrån igen..