Idag har vi träffat prästen och planerat lite inför begravningen, upplägget och så. Träffades en bra stund, upp mot 3 timmar tror jag.
Efter vi pratat klart med honom så begav vi oss ner till kyrkan och träffade på en kvinna där som hjälpte oss att visa gravplatser. Och det gick fort för oss att känna vart vi vela ha Jocke liggandes. Vi kände alla 3 direkt att ”här ska Jocke ligga”. Frid fullt!

Det är sånt här som får en att förstå lite mer att det är verklighet. Gruvar mig så oerhört för begravningen, men jag vet att min bror kommer vara med oss och lägga ner all sin energi på att få oss alla i kyrkan att inte vara så ledsna. Just precis som på sjukhuset..

Jag pratar om dig som om du fortfarande finns i liv. Jag skrattar och ler, jag tänker på dig varje dag. Men hur mycket jag än tänker på dig, så förstår jag ändå inte vad som verkligen har hänt. Kommer jag någonsin förstå? Jag visar oftare ett leénde än tårar, jag har inte gråtit på flera dagar. Min enda och bästa bror har dött, och jag gråter inte ens. Hur kan det vara så? Vad är det som gör att det inte går att få in i mitt huvud att min bror är död!? Jag vill bara sätta mig i ett hörn, alldeles själv, och bara sittat där i flera veckor och försöka intala mig själv att det här är verkligheten...

Du är inte död, ingen dör faktiskt. Vet du varför? För du lever vidare i alla som kände dig, alla du berört - hur lite det än varit. Och alla som älskar dig kommer aldrig sluta tänka på dig eller prata om dig, de kommer aldrig glömma dig. Du kommer aldrig dö eftersom du var älskad och eftersom du älskade. Du kommer leva för evigt, det kommer vi alla.

♥ Tack för att du alltid är med mig.

Fick lite tid över igår kväll, så knaprade ihop mig en liten bild. - i microsoft word -

Idag har varit en enormt hjälpsam dag. Vi samlades ihop ett gäng hemma hos Jon för att gråta, skratta och minnas den underbara ängel som gud har tagit tillbaka till sitt paradis. Det är så skönt att se och höra hur ofattbart omtyckt Joakim är var. Jag kan inte vara mer än stolt över att fått delat nästan 19 fantastiska år med en sån kanon grabb till bror. Du är värd all lycka och frid som finns, en värld utan bekymmer och problem . Jag vet att du har det bra, det är min tröst.

Jag vill inte att det ska vara sant, det får inte vara sant. Jag vill bara fly ifrån verkligheten ett tag, den skrämmer mig. Utan dig min bror så kommer jag aldrig mer känna mig trygg, du var ju den som skyddade mig ifrån allt ont. Du var ju han som jag såg upp till, han som jag älskade så oerhört mycket, han som jag var så tacksam över att få ha som bror, han som jag älskade att ”skryta” om. Jag har aldrig skämts för dig, trots allt ditt tok och ditt sett att bjuda på dig själv så skämdes jag inte för en sekund – jag var bara stolt! Känner att jag skulle kunna göra vad som helst för tillfället bara för att få dig tillbaka, jag skulle vilja byta plats med dig för du hör inte hemma där uppe. Du ska vara här på jorden och dela all din glädje som du spred, finnas där för alla dina vänner och stötta dom och gå oss i familjen på nerverna – Duscha i flera timmar, ha kalsonger överallt, säga ”aah snart” ”aah jag ska” när man sa till dig att plocka undan efter dig, vara så otroligt seg på att göra dig klar oavsett om du hade hur bråttomt som helst.  Jag väntar varje kväll/natt på att min telefon ska ringa, jag tittar på telefonen och ser att det är ett okänt nummer som jag inte har inlagt på telefon, jag svarar och i andra luren så får jag höra din underbara röst och din förfrågan om att ha skjuts någon vart. Men varför får jag inge samtal någongång? Jag vill ju komma med passaten och hämta hem dig ifrån andra sidan!

Vad ska man göra för att någonsin kunna smälta det här? När kommer chocken att lägga sig och jag förstår att det faktiskt är verklighet? Vart ska jag vända mig? Vad ska jag göra? Jag känner mig så tom, mitt hjärta finns inte kvar utan har ersatts med en stor sten. Varför? Jag tänker, men jag vet inte vad jag egentligen tänker. Det är bara ett tomrum alltihop. Jag vill bara krypa ihop i mamma och pappas famn och ligga där i all evighet, jag vill känna mig trygg igen. Kommer det någonsin att ske?

På nyårsafton så ringde min far mig och talade om att farfar har åkt in på sjukhuset för att dom tror han har åkt på ännu en hjärtinfarkt. Men, det visade sig inte vara det som tur var. Så istället så visste dom inte vad det var som vanligt. Pappa och jag tog oss en tur och hälsade på honom på sjukhuset i Söndags. Och jag måste ju säga att jag har absolut sett honom i bättre form. Han sa även själv att han skulle komma hem i en kista..

Senare på söndagen så ringde pappa och talade om att det var bättre. Så, det var en väldig lättnad som dock vände rätt fort. För igår så ringde min far igen och talade om att farfar nu har gått vidare...

Det känns väldigt tungt att förlora min farfar, just för att jag har inte fått mycket tid med honom. Jag har träffat honom endast ett fåtal gånger och det är verkligen så tråkigt. För det är ju trots allt min farfar. Önskar verkligen att jag fick mer tid med honom, men just nu önskar jag som mest att han har det bäst uppe i himlen med morfar, gammelmormor, Sandra, Anna och alla andra.