Jag vill inte att det ska vara sant, det får inte vara sant. Jag vill bara fly ifrån verkligheten ett tag, den skrämmer mig. Utan dig min bror så kommer jag aldrig mer känna mig trygg, du var ju den som skyddade mig ifrån allt ont. Du var ju han som jag såg upp till, han som jag älskade så oerhört mycket, han som jag var så tacksam över att få ha som bror, han som jag älskade att ”skryta” om. Jag har aldrig skämts för dig, trots allt ditt tok och ditt sett att bjuda på dig själv så skämdes jag inte för en sekund – jag var bara stolt! Känner att jag skulle kunna göra vad som helst för tillfället bara för att få dig tillbaka, jag skulle vilja byta plats med dig för du hör inte hemma där uppe. Du ska vara här på jorden och dela all din glädje som du spred, finnas där för alla dina vänner och stötta dom och gå oss i familjen på nerverna – Duscha i flera timmar, ha kalsonger överallt, säga ”aah snart” ”aah jag ska” när man sa till dig att plocka undan efter dig, vara så otroligt seg på att göra dig klar oavsett om du hade hur bråttomt som helst.  Jag väntar varje kväll/natt på att min telefon ska ringa, jag tittar på telefonen och ser att det är ett okänt nummer som jag inte har inlagt på telefon, jag svarar och i andra luren så får jag höra din underbara röst och din förfrågan om att ha skjuts någon vart. Men varför får jag inge samtal någongång? Jag vill ju komma med passaten och hämta hem dig ifrån andra sidan!

Vad ska man göra för att någonsin kunna smälta det här? När kommer chocken att lägga sig och jag förstår att det faktiskt är verklighet? Vart ska jag vända mig? Vad ska jag göra? Jag känner mig så tom, mitt hjärta finns inte kvar utan har ersatts med en stor sten. Varför? Jag tänker, men jag vet inte vad jag egentligen tänker. Det är bara ett tomrum alltihop. Jag vill bara krypa ihop i mamma och pappas famn och ligga där i all evighet, jag vill känna mig trygg igen. Kommer det någonsin att ske?