Dagen är här, jag vill inte förstå. Jag är tom, jag känner mig levande död. Kommer jag klara av det här? Det finns nog bara ett svar på den frågan. Det finns inte ord för hur det känns inom mig, det är som ett svart hål av bara ilska och förtvivlan. Varför skulle du försvinna ifrån mig så tidigt? Jag skulle göra allt för att få byta ut dig mot luft i den där kistan. Jag vill höra ditt skratt, jag vill höra hur du springer upp och ner ifrån trappan hela tiden, hur du låter och flaxar med kroppen när du ska springa ifrån duschen och upp på ditt rum, ditt sätt att ropa "morsan" "farsan", ditt sega reagerande då du satt framför tv:n eller datorn och man försökte få kontakt med dig, ditt "host" innan du ropade "aah", ditt nötande av en och samma låt i flera timmar - man blev överlycklig när du bytte låt, men det dröjde inte länge tills att du bytte tillbaka till den andra låten igen. Jag vill ha tillbaka alla okända nummer som ringer till mig och få höra att det är du i den andra linjen som vill ha skjuts, jag vill ha dig klampandes in i mitt rum och fråga om klädråd, se ditt sätt att titta dig själv i spegeln, höra dig säga "syrran, kan man gå såhär?" "eller ska jag ha den här?" "ser jag liten ut i den här tröjan?". Få dra vita lögner för mamma och mormor bara för att få chansen att skydda dig, "säg till mormor att jag redan har åkt till skolan, och distrahera henne ifrån att komma upp på mitt rum". Åh, min älskade bror - jag vill inte ta farväl av dig. Du var min lärare här i livet, du var min hjälte. Hur ska jag klara av att gå på tranan utan att få se dig och höra dig säga "Äre bra? Är det någon som är dum på dig, då jävlar säger du till mig direkt! Oså taru de lugnt".
Jag skulle kunna sitta hela dagen med och bara skriva av mig. Du finns alltid inom mig, du är världens bästa Joakim Trygg!