Man hör ständigt den uttjatade frasen: "Tiden läker alla sår". Om jag får säga mitt så är det bara rent skitsnack. Visst, med tiden så läker de där småsåren man dragit på sig med åren. Men de där stora såren som man olyckligtvis dragit på sig, dom läker aldrig. Det blir mer som sårskorpor som man lite då och då råkar komma åt och riva upp...

Tiden tickar iväg, men jag minns 30 januari 2011 som om det vore för en timme sedan. Jag kan inte ta mig vidare från den där satans helgen. Jag kan ta mig vidare, i några dagar. Men så är jag där och trampar sen igen. Tiden går, dagarna rullar iväg och du är bara längre och längre bort. Folk säger att det blir lättare med tiden, men ju längre tid det går - ju ondare gör det. Jag inser mer och mer, att jag aldrig mer kommer få träffa dig igen. Jag vill inte inse det, jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen. Snälla?

Önskar jag fick höra dina spring upp och ner för trappan, önskar jag fick sitta vid matbordet och höra på dina och mammas diskussioner. Jag önskar jag fick höra dig säga: "Vad ska du göra ikväll, syrran?", jag önskar det kunde ringa ett okänt nummer till min telefon och fråga ifall jag kan skjutsa dig. Jag önskar jag slapp sitta och skriva detta inlägg...