I en värld full av människor, fullt av stöd och jag känner mig ändå så oerhört vilsen, rädd och ensam. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra, hur jag ska bete mig eller vilka jag vet att jag kan vända mig till. Jag är så tom inom mig, jag vet inte hur jag mår - det är bara tomt. Jag vet inte om jag lever eller om jag drömmer, jag vet knappt vem jag är längre. Jag kan inte styra över mig själv, det är som om någon har tagit över min kropp och jag kan inte göra annat än titta på. Jag stänger mig själv ute, jag drar mig ifrån den yttre världen. Jag vet innerst inne att jag har så oerhört mycket stöd, men jag klarar inte av att ta emot det. Jag skrattar bort allt, jag skämtar bort det onda. Jag vill inte visa mig svag, jag är stark utåt medan jag dör allt mer och mer inombords. Vem är jag? Vart har jag tagit vägen? All ilska inom mig går ut över de som inte förtjänar det, jag önskar jag kunde hjälpa det. Jag hör själv hur jag låter, hur jag bara hugger till och är arg. Jag får ångest, jag kan inte ens finna modet att säga förlåt. Jag vill inte ha det så här, jag känner mig som ett ena stort monster. Varför kan jag inte styra över min egen kropp, min egen röst och min egen vilja? Det är så många som behöver stöd i det här, och jag vill inget hellre än att finnas där för dom. Men det sätts upp som en spärr, och jag vet inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga. Fel människa dog den där helgen, och jag önskar så hårt att jag fick spola tillbaka allt och göra helgen rätt!