Efter slutproduktionen var vi och hälsade på dig, jag Emelie Johan mamma Per & Joakim, vi tände en massa ljus för dig. Du har det så fint, du har så underbara vänner som ständigt är och hälsar på dig och rår om din grav. Förlåt för att jag sällan är till dig, men jag tycker det är så fel så jag klarar inte av det. Jag har fortfarande inte fattat, så det känns som om jag går till någon random bara. Du ska inte ligga där, du ska inte inte synas, du ska inte inte höras, du ska finnas här bland oss och sprida glädje och skratt, förstår du väl? 

Dagarna bara drar iväg, men jag står fortfarande kvar på samma ställe. Jag har liksom fastnat och vet inte hur jag någonsin ska ta mig därifrån. Jag har bilden i huvudet då du ligger på bänken, kall, blå, tyst och vacker. Det var första gången jag var med om att du inte hördes då du vistades i ett rum bland människor.. 

Kommer jag någonsin kunna känna någonting igen? Kommer jag någonsin få känslan av att jag lever igen? Jag vet varken in eller ut, jag hänger inte med för fem öre om vad som händer om dagarna. Jag känner mig så otroligt levande död, det finns ingenting inom mig förutom ilska. Jag känner mig som ett monster dessa dagar, jag hugger till för minsta lilla och jag visar mig mer arg inför folk än vad jag gjort under min livstid. 

Hur kan en dag, en jävla dag, bara ställa om allting?